detta är bara en engångsgrej som jag inte kommer fortsätta med, som mitt liv ungefär.

herregud. vart ska jag ens börja. fölåt så sjukt mycket för allt och inget. ni har  inte saknat mig och jag har inte saknat er heller, dom enda gångerna jag skivit här har antingen varit när jag varit deprimerad eller taggad inför något, denna gång är det antingen eller.den största frågan är ju varför jag sitter här 04.00 och skriver här när ingen verkligen bryr sig,  det var annat förr, när jag hade något att komma med, fina saker om min vardag eller vad jag kände och tyckte. Idag känner jag ingenting, tycker ingenting och min vardag består av festande och ciggaretter, saker som ingen bryr sig om helt enekt, ett vanligt oansvarigt tonårsliv. 
 
detta började som en personlig blogg, tills jag lät mig själv göra den allmän för ungefär tre år sedan,fråga mig ite varför. människor frågade släkt och vänner om dom kände mig för att jag ''skrev så fint''  eller ''kunde uttrycka mig på konstläriga sätt'', bullshit enligt mig,det var helt enkelt då jag slutade göra inlägg dagligen. jag vill inte vara någon ''bloggare'' som alla känner igen, jag vill inte ha en blogg som alla läser, usch.  sedan jag skrev sist har det hänt så otroligt mycket, hela min barndom har förändrats och jag är absolut inte samma person, jag låter sjukt dramatisk men vad man skriva när det är enda sanningen? utom min 2 års otroliga hjärtesorg så trodde jag att livet var en dans på rosor, hahahahah, erkänn, största skämtet idag, jag vet.
 
vänta vi börjar om nu, från början. Hej, jag heter Judith Rut Linnea Malmsberg Magnusson och är en festivalälskare och Håkanlover, jag avskyr långa proemander och föredrar pizza och öl framför Green Street Hooligans eller någon annan bra film. Jag har rätt fantastiska vänner och bor i världens minsta by utanför Sundsvall, Ljustorp, där bor jag i en stor villa med min lilasyster och mina två underbara föräldrar. tänkte bara ifall ni hade glömt bort mig på samma sätt som jag glömmer bort mig ibland.
 
idag är det den 3 juli 2014, helt sjukt vad tiden går när man inte bryr sig va? i alla fall så var jag på Bråvalla nyligen, jag lät mig själv tappa bort mig själv i andras armar vilket gör så jävla ont nu i efterhand,jag träffade människor med samma intressen och musiksmak, lärde känna världens härligaste Enköpingsbor och kom på att Skåningar inte är så farlig som man tror.
 
 
 

RSS 2.0