aldrig igen.

säg till när det är min tur att andas i rätt tackt. idag gick jag på sundsvalls gator fram och tillbaka med maggio och håkans duett i hörlurarna samtidigt som jag bar min chailatte i högra handen. jag gick på gator som gav mig klumpar i magen, gator jag bara vill lägga mig ner och grina på, för mycket hjärtskärande minnen. kanske var det bara för att jag gick förbi Invito och dom där trafikljusen ovanför bion som jag började tänka i helt fel banor, kanske var det för att jag ville känna något som jag gick där, kanske var det för att jag satt på samma parkbänk som där jag satt i Juni och min mascara var runt hela ansiktet.
Jag minns den sommardagen som det var igår, jag hade hjärtesorg, jag var inte stabil, jag gick omkring och såg alla glada och fulla människor, det var gatufesten och mina vänner hade precis gått hem igen och jag skulle gå upp till min kusins lägenhet, jag minns hur jag gick upp vid invito och sa till mig själv ''han älskar inte mig, han älskar inte mig, han älskar inte mig längre'', jag gick upp till parken i haga där hon bor, där stannade jag, jag grät som jag aldrig hade gjort innan, jag skakade och rökte upp min sista ciggarett i hoppet om att bli lugn, sen antar jag att jag ville plåga mig själv mer, eller så var det för att jag helt enkelt inte var stabil och jag visste inte vad jag höll på med, för jag gick ner mot stan igen med samma ord på mina läppar '' han älskar inte mig, han älskar inte mig'', jag gick över vid trafikljusen bakom bion, ner mot stan, såg ännu en gång fulla och glada människor, det gjorde ont i mig, varför kunde jag inte vara så glad? sen blev det för mycket, jag föll ihop och vaknade av att människor stod ovanför mig, jag hade varit medvetslös.
Jag skrev något inlägg igår om att jag var så lycklig, glad. det är jag, med honom. men som idag, idag var jag själv och gick bara för att gå i stan, kanske var det inte meningen att gå på exakt samma gator som jag gick på den där dagen i Juni, kanske var det meningen, kanske ville jag komma ihåg, kanske var det mina ben som bara ville jävlas, kanske var det min hjärna som ville fucka up dehär igen. När människor frågade vad som hänt, struntade jag i att berätta att jag nästan var hemma hos Linn, men jag vände, för vad skulle dom tro? att jag var en idiot? att jag var ströd? jag var bara en flicka som fått sitt hjärta krossat, det skulle dom inte förstå, det skulle knappast stå på mina sjukhus papper.
jag har bilder därifrån, både i minnet och på mobilen, jag minns hur linn grät,jag minns att jag knappt kunde andas när jag åkte polisbil till akuten, jag minns hur trött och rädd jag var, skämdes gjorde jag också. varför jag har kvar bilder från sjukhuset? jo, pappa tog dom, på skojj såklart, han skickade dom till mamma så att hon skulle se att jag mådde bra, men jag har mest kvar dom för min egen skull, att jag ALDRIG ska må så dåligt igen, det påminner mig liksom, hur ont det gör, att jag inte får må så dåligt igen, för psykiskt? tror inte jag skulle klara en rond 2. nej, dehär är ingen snyfthistoria, det har hänt, det har jag gått igenom. det jag sa flera gånger om och om igen när jag var påväg upp till haga  och ner igen gör lika ont i hjärtat varje gång, bara jag tänker på det. För det var liksom för att få in det i skallen, att de skulle fastna, att jag skulle förstå liksom, men det gick ju aldrig, kommer aldrig att gå.
 wow, har aldrig berättat dehär för någon, hur det verkligen gick till, men nu står det här? är det starkt gjort? att äntligen våga skriva av sig? eller är det bara helt idiotiskt att skriva ut det på en blogg? håller nog på det sista.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0