från höst till höst.

 och eftersom att Ben Howards låt depth over distance spelades mer och mer på mina vita högtalare så började löven att falla mot marken utanför mitt fönster,löven blev gamla,gula och röda, det var dags för höst.  För exakt ett år sedan gick jag jag fram och tillbaka från navet till hedbergska skolan varje morgon, igenom ja/nej parken,med Ben Howord  återigen i mina blåa hörlurar och oftast med en chailatte i handen. Allt var tungt den hösten men jag gick till skolan om att ihoppet på att komma på andra tankar, jag gick för att jag visste att på något sätt skulle maja,hanne,simon och ewe få mig att skratta, jag gick för att jag ville göra annat än att ligga hemma i mina tårfyllda lakan.
 
Idag lyssnar jag på Ben och går från bussen till timrå gymnsum, jag låter andra människor göra mina dagar och den här gången flyr jag inte ifrån det svåra, det svåra finns med mig hela tiden,tro mig, hela tiden, men jag antar att man lär sig tillslut, man ska inte fly, man ska kämpa tills man tagit sig förbi det. i mitt fall vet jag inte inte om det någonsin kommer att vara 'förbi' men jag kämpar ändå i hopp om att det kommer att lösa sig. så mycket har hänt på ett år, så mycket lärdommar, så mycket känslor.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0