10.21

att vakna till något så vackert som höstsolen, solen som spricker fram mellan dom gula löven, det var något utav det vackraste jag sett, för nej, han räknas inte. Oktober, säg mig, hur kan du vara så vacker? jag kunde se hur fåglarna lämnade Sverige med luften under sina vingar, jag vill också lämna något, jag vill lämna stan. Jag sitter nu i mitt rum med en sliten morgonrock och lyssnar på inget mindre än Håkan, min älskade Håkan. 
 
Jag ska låta mina fötter skrapa i marken medans jag går genom höstdagen som om den var min egen, jag ska ha mina vita hörlurar och lyssna på Håkan medans jag låter höst solens strålar träffa mitt ansikte.Jag ska låta luften fånga mig och jag ska låta mig själv bli fångad. jag ska tänka på det som känns värt att tänka på, jag ska gå på vägen med samma tomma blick som jag en gång gick med genom stan.
 
jag ska forma röken som kommer ur min mun till frågetecken och fråga mig själv vad jag hålller på med. Jag ska tvinga mig själv att fantisera om det omöjliga och jag ska fantisera om att det omöjliga blir möjligt. jag ska få mig själv att inte släpa fötterna i marekn, jag ska få mig själv att inte skrapa bort höstlöven under mig. jag skulle visa dom vem jag var, jag skulle visa att jag var stark nog att kunna gå själv utan någon som backade min rygg.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0